Text: Viktor Fagerudd
Artikeln publicerad 15.10 i HBLs HIFK-bilaga
Att HIFK hör till en av de största aktörerna i FM-serien för damer i handboll är knappast något nytt för allmänheten. Då man kommer in i Idrottshuset i Berghäll ser man detta också med egna ögon. Väggen är fylld av mästerskapsemblem, av vilka en klar majoritet hängts upp som minne för alla de finska mästerskap just HIFK:s damhandbollslag vunnit. Efter silver våren 2021 och brons våren 2022 siktar HIFK nu på att få hänga upp en röd platta till på väggen.
Då man tänker tillbaka på den senaste guldvåren 2019 kommer man lätt att tänka på profilspelare som till exempel Linda Cainberg, Kathlen Ax, Annamari Jääskeläinen och Ida Väyrynen. Av dessa återfinns dock ingen i årets lag. Långvariga lagkaptenen Cainberg lade av den aktiva karriären redan för ett par år sedan, precis som också trotjänaren Jääskeläinen i våras, medan målsprutan Ax och alltid grovjobbande Väyrynen valde att åtminstone tills vidare ta paus från handbollen. Efter några år av publikrestriktioner är det nu ett annorlunda HIFK som i höst stiger in på handbollsparketten i Berghäll.
– Vi har jobbat bra med våra juniorer redan i flera år och fått upp många av dem i vårt representationslag. Redan ifjol fanns det debuterande spelare som fick större roller än vad vi kanske hade tänkt oss från början. De tog för sig, växte som spelare och visade att de kan axla ett stort ansvar. De har helt enkelt varit väldigt proffsiga på alla sätt, säger Nea Härkönen, ordförande för HIFK Damhandboll rf.
I årets laguppställning finns mycket riktigt flera spelare födda på 2000-talet. Emma von Nandelstadh, Isabel Larsson, Kira Härkönen och Jannie Grönmark är några exempel, av vilka de tre sistnämnda vuxit upp i föreningen. Bland de mer erfarna finns Ella Holopainen, nyvald lagkapten, som styr i försvaret och fortsättningsvis är nästan ostoppbar på sin linjeposition. Petra Gostowski är alltid målfarlig medan Tia Lehtinen i målet även hon bar ett stort ansvar redan ifjol.
På nyförvärvssidan ser vi en tidigare HIFK-bekanting i form av Mari Paukku, som återvänder till den röda spelskjortan efter en tid i vårt västra grannland. Övriga nya ansikten i truppen är Saara Lehtola, som ansluter sig till laget från SIF, samt målvakten Ida Keihäs, som närmast kommer från KyIF.
Lagbygget i år är med andra ord en sammansättning av yngre spelare – varav flera har en bakgrund i föreningens egna juniorlag – samt mer erfarna spelare, som får dela med sig av sin rutin åt det yngre gardet då det verkligen gäller. Trots att man fortfarande är inne i något av en generationsväxling som pågått i några år är målsättningen med säsongen precis samma som under tidigare år.
– Det är klart att vi har sikte på final och på att där ta hem guldet, vi kan inte sikta på något annat. Även om många i vårt lag ifjol tog stora steg framåt var vi ändå inte tillräckligt bra i semifinalerna. Därför är vårt mål nu självklart att uppgradera fjolårets bronsmedalj, berättar Härkönen.
Även om de idrottsliga målen för det mesta är det mest väsentliga inom idrotten har ändå världsläget under de senaste åren gjort att idrottsföreningar nuförtiden ofta ställer upp mål man tidigare kanske till och med har tagit för givet. Att få se läktare fyllda av supportrar och att spelarna den vägen får en extra kämpaglöd till sitt spel är en förhoppning som Nea Härkönen också uttalar.
– Jag hoppas att pandemitiden nu skulle vara bakom oss. Det har varit några tuffa år då spelarna varit sjuka och då vi inte alltid fått ta publik på matcherna. Därför hoppas jag på att vi får mycket publik på våra matcher, att folk trivs på Idrottshusets läktare och att vi denna säsong äntligen skulle få lägga fokus enbart på att spela.
